lördag 13 oktober 2018

Lördagstankar


Gula höstlöv singlar ner i krusidulliga mönster
Talgoxen blänger frustrerat genom mitt fönster
"Var är maten ditt lata åbäke till gumma?
Tänker du min lilla fröglädje försumma?"
Hela dygnet tyngs gräsmattan ner av glittrande dagg
Långhårig matta som skulle må bra av en snagg
Älgflugorna bygger bo vid vart öra och i nacken
Obehagliga krypningar blir för gästfriheten tacken
Frostnupna morgnar och solvarma dagar
Omöjligt att klä sig så att det behagar
Man fryser och svettas och kliar bort flugor
Mörkret blir tungt över ödsliga stugor
Men trots allt elände så finns det en tröst
Sverige är som vackrast vareviga höst

söndag 7 oktober 2018

Crossover-fiction

I tisdags presenterade Pernilla Perny Lindgren en ny skrivutmaning som den här gången handlade om "crossover-fiction". Det betyder att man låter karaktären i den bok man läser träffa karaktären i den film man nyss såg. Själv läser jag just nu "Grevinna'" av Margit Söderholm, en hjärtknipande berättelse om Charlotte som blev bortgift redan som 17-åring med greve Carl Henrik Anckarberg på Tyrsta under sent 1700-tal. Charlotte skulle senare komma att bli ökänd som den kallsinniga Pintorparfrun.

Film då, jaaaaa, pinsamt nog är den senaste film jag slökollade på en trött kväll i soffan "Baksmällan 2".... Där har vi Alan, som av misstag drogar ner övriga deltagare genom att trycka in knark i deras marshmallows som de grillar på en strand i Thailand. Nu ska alltså Charlotte och Alan träffas.

Charlotte höll nervöst i sin tekopp, ikväll hade onkel känt sig något krasslig så hon fick allena intaga kvällsteet den här aftonen. Egentligen gjorde det henne ingenting, när hon var ensam kunde hon drömma sig hem till Hellesta så mycket hon själv ville och vissa kvällar tyckte hon sig ana lilla pappas hummande andning när han betänksamt bläddrade bland affärerna. Men när hon var ensam kunde också stegen från Carl Henrik komma närmre när som helst. Oftast kom de inte förrän efter aftontoaletten då hon låg till bädds i silversängen, men det räckte med att det blev kväll för att oron över att höra hans steg skulle få henne i sitt grepp.
Skräcken spred sig som kalla ilningar längs hennes ryggrad när hon plötsligt fick höra ljud, hon spillde ut lite av det varma teet när hon med skakande händer ställde ner koppen. Men vad var det för ljud? Inte lät det som Carl Henriks beslutsamma steg över golvet, snarare som något rumlande, ett halvsnubblande som från ett förväxt barn som i sin iver snavar över sig själv på väg till något spännande.
- Wooooooow!
De skräckfyllda ilningarna på Charlottes rygg släppte direkt, det här var sannerligen inte Carl Henrik, det var ett ljud som hon aldrig någonsin hade hört förut och hennes sinnen blev knivskarpa inför detta främmande.
- Phil? Stu? What a trip!
I nästa ögonblick ramlade en varelse in över tröskeln till Charlotte, var detta verkligen en man? Huvudet var kalt som ett spädbarns, skägget var yvigt och ovårdat och klädningen varelsen bar liknade ingenting hon någonsin hade sett. Kunde detta vara ett nytt mode från kontinenten? Snarare påminde det om något som tråcklats ihop av vildar från urskogen. Charlotte kom sig inte för att uppträda korrekt, hon bara stirrade på den vilde som kommit in i hennes rum.
- Hello, sa varelsen på ett sätt som att det var fullt naturligt att just de två hade träffats. I'm Alan, are you like the Queen or something? Have you seen Phil?
Charlotte fortsatte att stirra på vilden framför sig, men hon tyckte sig känna igen det språk som kusin Wilhelm hade börjar studera efter franskalektionerna, det kunde möjligen vara en skiftning av det engelska talspråket.
Alan kliade sig obekymrat i näsan och såg sig omkring i rummet, han  sken upp och skrek lyckligt så högt han kunde:
-Hey Phil, I'm in a fucking castle!
Under höga glädjetjut sprang han runt i rummet och låtsaskliade alla porträtt av gamla släktingar i näsan.
- How do you do my dear Mr Up-yours, wanna smell my ass?? vrålade han medan han frustigt skrattade och pillade sina smutsiga tånaglar.
Charlotte förstod att det måste vara något otyg från de onaturliga som släppts lös denna afton och skulle just ge sig till att skrika när varelsen plötsligt lugnt vände sig mot henne och sa med len stämma:
- You're very pretty, can I get your phonenumber? Do you have any more marshmallows?
Dörren slogs upp och en skräckslagen mamsell stirrade stort på den scén som utspelades framför henne. Innan mamsell hann börja skrika så började istället Alan skräckslaget vråla när han fick syn på mamsell.
- Phil! Phil! Help meeeeeeeee! vrålade han samtidigt som han rusade ut ur rummet och ut genom portarna på det stora huset och försvann från Tyrstas ägor.
Charlotte och mamsell behövde bara titta på varandra för att genom en tyst överenskommelse besluta att aldrig för någon levande varelse yppa det onaturliga som inträffat på Tyrsta denna afton.