Veckans utmaning - Dialogen
Nu är det äntligen dags för en ny skrivutmaning, dialogen. Först ska man skriva en ren dialog mellan två människor, utan "sa han", "sa hon" etc. Efter det beskriver man exakt samma situation igen, den här gången helt utan dialog.
- Tänk jag tror bara jag var tre år första gången pappa tog med mig hit.
- Jasså, ja vi har ju en släktgård en halv kilometer åt det hållet så det är liksom ett ställe som gått i arv i generationer.
- Sist jag var här fyllde jag hela den här korgen på knappt tio minuter, plus att jag fick ta av mig jackan och använde den som extra korg.
- Man måste titta väldigt noggrant, rätt vad det är får man med sig en toppig giftspindling så det gäller att man med andakt tar dem en och en.
- Inte får väl hundar gå lösa i skogen så här års?
- Det är en tryffelhund, han hittar skatter som lokalortsbefolkningen häromkring inte har en aning om finns gömda i marken.
- Kom inte och försök lura i mig att det ligger chokladpraliner nergrävda här i markerna! Ni stadsbor kommer inte bara och tar våra bästa svampställen, ni är rent av oförskämda!
- Tryffel, din bondläpp! Inte chokladtryffel, det är en unik svamp som liknas vid guld på de fina salongerna! Alla fina naturtillgångar är så bortkastat på er här ute, ni gräver bara upp de här trattkantarellerna och steker dem i förfärliga mängder smör och äter dem på onyttigt vitt bröd, det är ju så man storknar.
- Vad menar du att du gör med dina trattkantareller då, använder dem i sushi, i drinkar, eller kanske homestylar era vita lägenheter med??
- Phillipe, nu går vi hem!
Anita kan inte tro sina ögon, när hon efter tjugo minuters svettigt kämpande i sina gamla slitna och prassliga gympabyxor kommer fram till trattis-stället står Stockholms-Marianne där. Stockholms-Marianne som i sina galanta klänningar tillbringat hela somrarna på Skogshill som barn, och numera kallar det för "sitt lantställe". Hur vågar hon bekymmersfritt plocka på just Anitas trattkantarellställe??
Anita försöker på ett fint sätt berätta att det här är hennes ställe, det är faktiskt hennes pappa som visat stället för henne för länge sen och det är ju ingen annan i byn som går hit. Sina svampställen har man i fred och är ingenting man pratar om, det är ungefär som vad man har i lön och vad man röstar på i valet, det är lite heligt.
Stockholms-Marianne har mage att påstå att hon är ännu mer berättigad till att gå hit, det kan inte vara möjligt, hon i sina rosa snitsiga fritidskläder som säkert kostat en förmögenhet. Anita försöker förklara att hon plockar väldigt mycket svamp just här, Stockholms-Marianne måste ha tagit lite fel på ställe eftersom Anita plockat så förfärligt mycket just här. Stockholms-Marianne kontrar med att visa sina svampkunskaper och att det faktiskt kan växa giftiga svamparter mitt bland trattkantarellerna.
Anita byter taktik och tänker knäppa Stockholms-Marianne på näsan med att man inte släpper ut hundar hur som helst i skogen bara för att man råkar vara lite avsides, men när överklasstanten drar en rövarhistoria om att hunden letar efter nedgrävda chokladpraliner känner hon att nu är allt måttet rågat och hon ska få höra ett och annat om stadsfasoner. När Stockholms-Marianne ändå inte ger sig och kallar Anita för bondläpp för att hon inte vet vad tryffel är för något och förkastar det hederliga gamla sättet man tillagar trattkantareller på svartnar det för Anitas ögon och hon vänder helt sonika på korgen och häller alla trattkantareller över Stockholms-Mariannes perfekt piffiga frisyr. Då äntligen tar tanten med sig sin ullstrumpa till hund och lämnar Anitas svampställe.
