lördag 13 oktober 2018

Lördagstankar


Gula höstlöv singlar ner i krusidulliga mönster
Talgoxen blänger frustrerat genom mitt fönster
"Var är maten ditt lata åbäke till gumma?
Tänker du min lilla fröglädje försumma?"
Hela dygnet tyngs gräsmattan ner av glittrande dagg
Långhårig matta som skulle må bra av en snagg
Älgflugorna bygger bo vid vart öra och i nacken
Obehagliga krypningar blir för gästfriheten tacken
Frostnupna morgnar och solvarma dagar
Omöjligt att klä sig så att det behagar
Man fryser och svettas och kliar bort flugor
Mörkret blir tungt över ödsliga stugor
Men trots allt elände så finns det en tröst
Sverige är som vackrast vareviga höst

söndag 7 oktober 2018

Crossover-fiction

I tisdags presenterade Pernilla Perny Lindgren en ny skrivutmaning som den här gången handlade om "crossover-fiction". Det betyder att man låter karaktären i den bok man läser träffa karaktären i den film man nyss såg. Själv läser jag just nu "Grevinna'" av Margit Söderholm, en hjärtknipande berättelse om Charlotte som blev bortgift redan som 17-åring med greve Carl Henrik Anckarberg på Tyrsta under sent 1700-tal. Charlotte skulle senare komma att bli ökänd som den kallsinniga Pintorparfrun.

Film då, jaaaaa, pinsamt nog är den senaste film jag slökollade på en trött kväll i soffan "Baksmällan 2".... Där har vi Alan, som av misstag drogar ner övriga deltagare genom att trycka in knark i deras marshmallows som de grillar på en strand i Thailand. Nu ska alltså Charlotte och Alan träffas.

Charlotte höll nervöst i sin tekopp, ikväll hade onkel känt sig något krasslig så hon fick allena intaga kvällsteet den här aftonen. Egentligen gjorde det henne ingenting, när hon var ensam kunde hon drömma sig hem till Hellesta så mycket hon själv ville och vissa kvällar tyckte hon sig ana lilla pappas hummande andning när han betänksamt bläddrade bland affärerna. Men när hon var ensam kunde också stegen från Carl Henrik komma närmre när som helst. Oftast kom de inte förrän efter aftontoaletten då hon låg till bädds i silversängen, men det räckte med att det blev kväll för att oron över att höra hans steg skulle få henne i sitt grepp.
Skräcken spred sig som kalla ilningar längs hennes ryggrad när hon plötsligt fick höra ljud, hon spillde ut lite av det varma teet när hon med skakande händer ställde ner koppen. Men vad var det för ljud? Inte lät det som Carl Henriks beslutsamma steg över golvet, snarare som något rumlande, ett halvsnubblande som från ett förväxt barn som i sin iver snavar över sig själv på väg till något spännande.
- Wooooooow!
De skräckfyllda ilningarna på Charlottes rygg släppte direkt, det här var sannerligen inte Carl Henrik, det var ett ljud som hon aldrig någonsin hade hört förut och hennes sinnen blev knivskarpa inför detta främmande.
- Phil? Stu? What a trip!
I nästa ögonblick ramlade en varelse in över tröskeln till Charlotte, var detta verkligen en man? Huvudet var kalt som ett spädbarns, skägget var yvigt och ovårdat och klädningen varelsen bar liknade ingenting hon någonsin hade sett. Kunde detta vara ett nytt mode från kontinenten? Snarare påminde det om något som tråcklats ihop av vildar från urskogen. Charlotte kom sig inte för att uppträda korrekt, hon bara stirrade på den vilde som kommit in i hennes rum.
- Hello, sa varelsen på ett sätt som att det var fullt naturligt att just de två hade träffats. I'm Alan, are you like the Queen or something? Have you seen Phil?
Charlotte fortsatte att stirra på vilden framför sig, men hon tyckte sig känna igen det språk som kusin Wilhelm hade börjar studera efter franskalektionerna, det kunde möjligen vara en skiftning av det engelska talspråket.
Alan kliade sig obekymrat i näsan och såg sig omkring i rummet, han  sken upp och skrek lyckligt så högt han kunde:
-Hey Phil, I'm in a fucking castle!
Under höga glädjetjut sprang han runt i rummet och låtsaskliade alla porträtt av gamla släktingar i näsan.
- How do you do my dear Mr Up-yours, wanna smell my ass?? vrålade han medan han frustigt skrattade och pillade sina smutsiga tånaglar.
Charlotte förstod att det måste vara något otyg från de onaturliga som släppts lös denna afton och skulle just ge sig till att skrika när varelsen plötsligt lugnt vände sig mot henne och sa med len stämma:
- You're very pretty, can I get your phonenumber? Do you have any more marshmallows?
Dörren slogs upp och en skräckslagen mamsell stirrade stort på den scén som utspelades framför henne. Innan mamsell hann börja skrika så började istället Alan skräckslaget vråla när han fick syn på mamsell.
- Phil! Phil! Help meeeeeeeee! vrålade han samtidigt som han rusade ut ur rummet och ut genom portarna på det stora huset och försvann från Tyrstas ägor.
Charlotte och mamsell behövde bara titta på varandra för att genom en tyst överenskommelse besluta att aldrig för någon levande varelse yppa det onaturliga som inträffat på Tyrsta denna afton.



fredag 28 september 2018

Fredagsprosa om en tant


Det var en gång en tant
Som klädde sig galant
Det föll henne intressant
Att lämna sin trygga kant
För att framföra sin Trabant
Till en butik för att köpa en elefant
Sen klämde hon in denna gigant
Det blev trångt, det var så sant
Men elefanten var ganska charmant
Gav sin tant en diamant
Som den fått av en bekant
Tantens granne blev arrogant
Han var då ingen aspirant
På att bli elefantens anförvant
Sprayade hallen med deodorant
Men tanten var nöjd med sin variant
Hon hade länge varit spekulant
- även om hon var debutant -
På sin nya duellant
Hon hade jobbat som kontrollant
Hos en tvär fabrikant
Det var allt en riktig fjant
Som aldrig låg i framkant
Nu var hon främst representant
För allt som är tant-relevant



tisdag 25 september 2018

"Ge meningen en ny mening"



Min nya inspirationskälla Pernilla Perny Lindgren har lagt ut en rolig skrivövning där man ger befintliga meningar i en bok "helt nya meningar"! Jag antar utmaningen som du kan hitta här: Veckans skrivövning


Min "random bok" i bokhyllan blev Mark Levengoods vackra "Sucka mitt hjärta men brist dock ej". En utmaning visar det sig! 😁 Här kommer resultatet: 


Jag drar min hand genom håret. Nej, det känns inte torrt än, men visst har det väl blivit grått? Jag sneglar lite försiktigt i spegeln. Konstigt. Kaluffsen är fortfarande brun, lite sådär solkigt och halvtrist visserligen men trots allt brunt. Mina fumliga fingrar lyckas peta fram en ny trudelutt på Spotify, Sven Arefeldt och Ulla Billquist är på tok för underskattade nu för tiden men på Spotify lever de kvar ändå minsann! Medan jag omsorgsfullt viker ihop det fina presentpapper som dottern fick runt ett paket i söndags hör jag Svens muntra stämma när han sjunger om Stina som han vill ha med i en roddbåt till Kina. Det är väl för trevligt ändå. 

Jag tar presentpapperet och går lite rultande bort till mitt hemliga skåp som är alldeles proppfullt med saker som kan vara bra att ha. Om det blir lite dystra tider. Det kan ju bli krig. Eller översvämning. Eller skogsbrand? Eller också får vi så stora tjälskador i vår grusbacke upp till huset så att vi blir alldeles isolerade. Tänk, vad bra det kommer fungera då när jag har mitt hemliga skåp. Jag gläntar försiktigt, försiktigt på dörren till skåpet. Åh vilken tur, det var bara ett par tomma trådrullar och ett anteckningsblock med två oskrivna blad kvar som ramlade ut den här gången. Jag ser gamla urdiskade syltburkar som balanserar på toppen av de där urtvättade och formlösa tightsen som jag inte har använt på minst tio år, men burkarna behåller sin plats utan att drutta ner på mina toffelklädda fötter. Jag fnyser för mig själv åt Oskar som försökte håna mig för att jag aldrig kan slänga något.
- Det finns så många gamla som genom köksfönstret ängsligt bevakar att ingen genar över deras tomt medan de diskar ur ännu en tom mjölkförpackning till sin enorma samling av "sådant som kan vara bra att ha", raljerade han. Men aldrig trodde jag att jag skulle bli gift med en!
Så dumt, tänker jag, inte tittar jag ängsligt ut genom köksfönstret för att titta om någon genar över tomten! Det bor ju inte en människa närmre än två kilometer från vårt hus, så vad skulle det vara att vara ängslig över? 

Åja, det är ju inte bara Oskar som säger dumma saker precis, tidigare idag fick jag en dum fråga från en herre på jobbet som undrade "Så när ska lilla fröken ha semester?". Fröken, muttrar jag när jag trycker in det fina pappret mellan en avklippt del från en gardin och några lagom stora plastpåsar, ska man kalla någon för fröken som är i princip gråhårig och svassar loss till Sven Arefelt på hemmaplan? Är det något slags hån? Semester vete skrutt om man får någon i år förresten. Tänk om det blir som förra året? Sådär ohyggligt hett så att man bara svettas, får sitta i skuggan och beklaga sig riktigt när man måste flytta på stolen ännu en gång för att solen plötsligt steker på näsan och får ögonbrynen att svettas å det grövsta. Nej Gud sig förbarma för ännu en sådan sommar, jag kan inte tro att vi ska brinna så våra torra ben knastrar ytterligare ett år. Det är knappt jag har smörjt upp mina gnällande knän sedan sist.

Jag stänger dörren till mitt hemliga skåp och rultar ut i köket igen. Ulla Billquist har tagit över stafettpinnen från Sven på Spotify och hon längtar så efter sin soldat där någonstans i Sverige. Jag suckar lite över alla dumheter och drar min hand genom håret igen. Nej, det är faktiskt inte grått än. Det kanske inte är helt vanligt att det är grått innan man har fyllt 37?


<a href="https://www.bloglovin.com/blog/19620619/?claim=atsaa9c6fcy">Follow my blog with Bloglovin</a>