söndag 6 januari 2019

Helgdagskväll i stugan

Det kan hända sig att det kommer fler funderingar om detta äkta par, där alla likheter med verkliga personer eventuellt kan vara högst slumpmässiga. 

Gumman, vi kan kalla henne Britta-Lisa, suckade högt inför gubben, vi kan kalla honom Arne, och beklagade sig över att hon inte hade några idéer om vad som skulle kunna tillredas till kvällsmat.
-Jag får nog åka och fylla på frysen med lite kyckling och fisk, ojade sig gumman, så att vi har något att laga mat av.
-Det är samma gnäll vareviga kväll, muttrade gubben, du lagar ju alltid fisk och kyckling, du kan väl göra något annat!
Britta-Lisa, som sådär på kvinnors vis ansåg att hon med ojandet tydligt hade framfört att hon bad Arne stå för kvällsmaten denna afton, snörpte något på munnen.
-Du kan väl göra varma mackor! utbrast gubben.
Gumman undrade i sin tysthet om gubbens alla gafflar låg i rättan låda, varma mackor till middag en lördagskväll? Jojo, det var festligheter det. Medan gubben hasade ut ur köket med sina flapprande filttofflor började gumman rota igenom frys och kyl på jakt efter något som behagade gubben. Efter en stunds filurande hade Britta-Lisa fyllt en plåt med tre sorters bröd med smör och ost, samt stekt några halvtorra surdegsbröd i rikligt med smör som hon toppat med lite kvarglömd brieost.

Middagen var något färglös och gick i alla toner av beige och svagt gult, men det var ändock en middag och gumman var lite nöjd att hon kunnat ge gubben svar på tal och i någon mån "kokat soppa på en spik". Efter att ha ropat på sin gubbe tre gånger kom han slutligen flapprande tillbaka till köket och stirrade på plåten.
-Vad är det här?! undrade han med illa dold besvikelse.
-Varma mackor! svarade gumman med illa dold stolthet.
-Men alltså....vad är det på?
-Ost! svarade gumman på gränsen till provocerad.
-Ost? undrade Arne och kliade sig bakom örat. Bara ost? Har du aldrig gjort varma mackor tidigare?
-Vad menar du? undrade Britta-Lisa samtidigt som den snörpande munnen gjorde sig påmind i ena mungipan. Jag gör varma mackor med ost.
-Det ska ju vara skinka och allt möjligt annat på, muttrade gubben och tog sig en blek macka från plåten.
För att riktigt förtydliga det bristfälliga i gummans matlagning toppade han den halvgula skapelsen med kött- och grillkrydda.
-Det finns smörstekt surdegsbröd med brie också, kontrade den något mulnande gumman.
-Jag såg det, svarade gubben i ett tonläge lika torrt som kanten på den bleka mackan, och med det sagt fick gumman äta sina smörstekta delikatesser själv.

Arne och Britta-Lisa är i själva verket ett i övrigt kärleksfullt och enigt par. De är väldigt överens i livets stora frågor. Till exempel är de väldigt överens om att när man köper ny bil är det Arne som bestämmer, de är också väldigt överens om att när det ska planeras sommarsemestrar är det Britta-Lisa som bokar. I mindre frågor i livet kan de ha svårare att kompromissa, till exempel om vilka rena kökshanddukar man använder till att torka disk med eller till att förvara brödet i. Eller om ett vred på elementet vrids "med- eller motsols", eller om man helt enkelt benämner det med att man skruvar det "utåt eller inåt rummet". Eller om gardinerna ska dras lite för fönsterlamporna för att slippa bli bländad, eller om man ska dra undan gardinerna för att få så mycket ljus som möjligt i rummet. Sådana saker. Men mot resten av världen står de eniga i sina flapprande filttofflor och snörpiga munnar, muntert kramandes och pussandes. Ungefär lite som alla andra äkta makar.

söndag 21 oktober 2018

Veckans utmaning - Dialogen


Nu är det äntligen dags för en ny skrivutmaning, dialogen. Först ska man skriva en ren dialog mellan två människor, utan "sa han", "sa hon" etc. Efter det beskriver man exakt samma situation igen, den här gången helt utan dialog. 


- Tänk jag tror bara jag var tre år första gången pappa tog med mig hit.
- Jasså, ja vi har ju en släktgård en halv kilometer åt det hållet så det är liksom ett ställe som gått i arv i generationer.
- Sist jag var här fyllde jag hela den här korgen på knappt tio minuter, plus att jag fick ta av mig jackan och använde den som extra korg.
- Man måste titta väldigt noggrant, rätt vad det är får man med sig en toppig giftspindling så det gäller att man med andakt tar dem en och en.
- Inte får väl hundar gå lösa i skogen så här års?
- Det är en tryffelhund, han hittar skatter som lokalortsbefolkningen häromkring inte har en aning om finns gömda i marken.
- Kom inte och försök lura i mig att det ligger chokladpraliner nergrävda här i markerna! Ni stadsbor kommer inte bara och tar våra bästa svampställen, ni är rent av oförskämda!
- Tryffel, din bondläpp! Inte chokladtryffel, det är en unik svamp som liknas vid guld på de fina salongerna! Alla fina naturtillgångar är så bortkastat på er här ute, ni gräver bara upp de här trattkantarellerna och steker dem i förfärliga mängder smör och äter dem på onyttigt vitt bröd, det är ju så man storknar.
- Vad menar du att du gör med dina trattkantareller då, använder dem i sushi, i drinkar, eller kanske homestylar era vita lägenheter med??
- Phillipe, nu går vi hem!

Anita kan inte tro sina ögon, när hon efter tjugo minuters svettigt kämpande i sina gamla slitna och prassliga gympabyxor kommer fram till trattis-stället står Stockholms-Marianne där. Stockholms-Marianne som i sina galanta klänningar tillbringat hela somrarna på Skogshill som barn, och numera kallar det för "sitt lantställe". Hur vågar hon bekymmersfritt plocka på just Anitas trattkantarellställe??

Anita försöker på ett fint sätt berätta att det här är hennes ställe, det är faktiskt hennes pappa som visat stället för henne för länge sen och det är ju ingen annan i byn som går hit. Sina svampställen har man i fred och är ingenting man pratar om, det är ungefär som vad man har i lön och vad man röstar på i valet, det är lite heligt.

Stockholms-Marianne har mage att påstå att hon är ännu mer berättigad till att gå hit, det kan inte vara möjligt, hon i sina rosa snitsiga fritidskläder som säkert kostat en förmögenhet. Anita försöker förklara att hon plockar väldigt mycket svamp just här, Stockholms-Marianne måste ha tagit lite fel på ställe eftersom Anita plockat så förfärligt mycket just här. Stockholms-Marianne kontrar med att visa sina svampkunskaper och att det faktiskt kan växa giftiga svamparter mitt bland trattkantarellerna.

Anita byter taktik och tänker knäppa Stockholms-Marianne på näsan med att man inte släpper ut hundar hur som helst i skogen bara för att man råkar vara lite avsides, men när överklasstanten drar en rövarhistoria om att hunden letar efter nedgrävda chokladpraliner känner hon att nu är allt måttet rågat och hon ska få höra ett och annat om stadsfasoner. När Stockholms-Marianne ändå inte ger sig och kallar Anita för bondläpp för att hon inte vet vad tryffel är för något och förkastar det hederliga gamla sättet man tillagar trattkantareller på svartnar det för Anitas ögon och hon vänder helt sonika på korgen och häller alla trattkantareller över Stockholms-Mariannes perfekt piffiga frisyr. Då äntligen tar tanten med sig sin ullstrumpa till hund och lämnar Anitas svampställe.

lördag 13 oktober 2018

Lördagstankar


Gula höstlöv singlar ner i krusidulliga mönster
Talgoxen blänger frustrerat genom mitt fönster
"Var är maten ditt lata åbäke till gumma?
Tänker du min lilla fröglädje försumma?"
Hela dygnet tyngs gräsmattan ner av glittrande dagg
Långhårig matta som skulle må bra av en snagg
Älgflugorna bygger bo vid vart öra och i nacken
Obehagliga krypningar blir för gästfriheten tacken
Frostnupna morgnar och solvarma dagar
Omöjligt att klä sig så att det behagar
Man fryser och svettas och kliar bort flugor
Mörkret blir tungt över ödsliga stugor
Men trots allt elände så finns det en tröst
Sverige är som vackrast vareviga höst

söndag 7 oktober 2018

Crossover-fiction

I tisdags presenterade Pernilla Perny Lindgren en ny skrivutmaning som den här gången handlade om "crossover-fiction". Det betyder att man låter karaktären i den bok man läser träffa karaktären i den film man nyss såg. Själv läser jag just nu "Grevinna'" av Margit Söderholm, en hjärtknipande berättelse om Charlotte som blev bortgift redan som 17-åring med greve Carl Henrik Anckarberg på Tyrsta under sent 1700-tal. Charlotte skulle senare komma att bli ökänd som den kallsinniga Pintorparfrun.

Film då, jaaaaa, pinsamt nog är den senaste film jag slökollade på en trött kväll i soffan "Baksmällan 2".... Där har vi Alan, som av misstag drogar ner övriga deltagare genom att trycka in knark i deras marshmallows som de grillar på en strand i Thailand. Nu ska alltså Charlotte och Alan träffas.

Charlotte höll nervöst i sin tekopp, ikväll hade onkel känt sig något krasslig så hon fick allena intaga kvällsteet den här aftonen. Egentligen gjorde det henne ingenting, när hon var ensam kunde hon drömma sig hem till Hellesta så mycket hon själv ville och vissa kvällar tyckte hon sig ana lilla pappas hummande andning när han betänksamt bläddrade bland affärerna. Men när hon var ensam kunde också stegen från Carl Henrik komma närmre när som helst. Oftast kom de inte förrän efter aftontoaletten då hon låg till bädds i silversängen, men det räckte med att det blev kväll för att oron över att höra hans steg skulle få henne i sitt grepp.
Skräcken spred sig som kalla ilningar längs hennes ryggrad när hon plötsligt fick höra ljud, hon spillde ut lite av det varma teet när hon med skakande händer ställde ner koppen. Men vad var det för ljud? Inte lät det som Carl Henriks beslutsamma steg över golvet, snarare som något rumlande, ett halvsnubblande som från ett förväxt barn som i sin iver snavar över sig själv på väg till något spännande.
- Wooooooow!
De skräckfyllda ilningarna på Charlottes rygg släppte direkt, det här var sannerligen inte Carl Henrik, det var ett ljud som hon aldrig någonsin hade hört förut och hennes sinnen blev knivskarpa inför detta främmande.
- Phil? Stu? What a trip!
I nästa ögonblick ramlade en varelse in över tröskeln till Charlotte, var detta verkligen en man? Huvudet var kalt som ett spädbarns, skägget var yvigt och ovårdat och klädningen varelsen bar liknade ingenting hon någonsin hade sett. Kunde detta vara ett nytt mode från kontinenten? Snarare påminde det om något som tråcklats ihop av vildar från urskogen. Charlotte kom sig inte för att uppträda korrekt, hon bara stirrade på den vilde som kommit in i hennes rum.
- Hello, sa varelsen på ett sätt som att det var fullt naturligt att just de två hade träffats. I'm Alan, are you like the Queen or something? Have you seen Phil?
Charlotte fortsatte att stirra på vilden framför sig, men hon tyckte sig känna igen det språk som kusin Wilhelm hade börjar studera efter franskalektionerna, det kunde möjligen vara en skiftning av det engelska talspråket.
Alan kliade sig obekymrat i näsan och såg sig omkring i rummet, han  sken upp och skrek lyckligt så högt han kunde:
-Hey Phil, I'm in a fucking castle!
Under höga glädjetjut sprang han runt i rummet och låtsaskliade alla porträtt av gamla släktingar i näsan.
- How do you do my dear Mr Up-yours, wanna smell my ass?? vrålade han medan han frustigt skrattade och pillade sina smutsiga tånaglar.
Charlotte förstod att det måste vara något otyg från de onaturliga som släppts lös denna afton och skulle just ge sig till att skrika när varelsen plötsligt lugnt vände sig mot henne och sa med len stämma:
- You're very pretty, can I get your phonenumber? Do you have any more marshmallows?
Dörren slogs upp och en skräckslagen mamsell stirrade stort på den scén som utspelades framför henne. Innan mamsell hann börja skrika så började istället Alan skräckslaget vråla när han fick syn på mamsell.
- Phil! Phil! Help meeeeeeeee! vrålade han samtidigt som han rusade ut ur rummet och ut genom portarna på det stora huset och försvann från Tyrstas ägor.
Charlotte och mamsell behövde bara titta på varandra för att genom en tyst överenskommelse besluta att aldrig för någon levande varelse yppa det onaturliga som inträffat på Tyrsta denna afton.



fredag 28 september 2018

Fredagsprosa om en tant


Det var en gång en tant
Som klädde sig galant
Det föll henne intressant
Att lämna sin trygga kant
För att framföra sin Trabant
Till en butik för att köpa en elefant
Sen klämde hon in denna gigant
Det blev trångt, det var så sant
Men elefanten var ganska charmant
Gav sin tant en diamant
Som den fått av en bekant
Tantens granne blev arrogant
Han var då ingen aspirant
På att bli elefantens anförvant
Sprayade hallen med deodorant
Men tanten var nöjd med sin variant
Hon hade länge varit spekulant
- även om hon var debutant -
På sin nya duellant
Hon hade jobbat som kontrollant
Hos en tvär fabrikant
Det var allt en riktig fjant
Som aldrig låg i framkant
Nu var hon främst representant
För allt som är tant-relevant



tisdag 25 september 2018

"Ge meningen en ny mening"



Min nya inspirationskälla Pernilla Perny Lindgren har lagt ut en rolig skrivövning där man ger befintliga meningar i en bok "helt nya meningar"! Jag antar utmaningen som du kan hitta här: Veckans skrivövning


Min "random bok" i bokhyllan blev Mark Levengoods vackra "Sucka mitt hjärta men brist dock ej". En utmaning visar det sig! 😁 Här kommer resultatet: 


Jag drar min hand genom håret. Nej, det känns inte torrt än, men visst har det väl blivit grått? Jag sneglar lite försiktigt i spegeln. Konstigt. Kaluffsen är fortfarande brun, lite sådär solkigt och halvtrist visserligen men trots allt brunt. Mina fumliga fingrar lyckas peta fram en ny trudelutt på Spotify, Sven Arefeldt och Ulla Billquist är på tok för underskattade nu för tiden men på Spotify lever de kvar ändå minsann! Medan jag omsorgsfullt viker ihop det fina presentpapper som dottern fick runt ett paket i söndags hör jag Svens muntra stämma när han sjunger om Stina som han vill ha med i en roddbåt till Kina. Det är väl för trevligt ändå. 

Jag tar presentpapperet och går lite rultande bort till mitt hemliga skåp som är alldeles proppfullt med saker som kan vara bra att ha. Om det blir lite dystra tider. Det kan ju bli krig. Eller översvämning. Eller skogsbrand? Eller också får vi så stora tjälskador i vår grusbacke upp till huset så att vi blir alldeles isolerade. Tänk, vad bra det kommer fungera då när jag har mitt hemliga skåp. Jag gläntar försiktigt, försiktigt på dörren till skåpet. Åh vilken tur, det var bara ett par tomma trådrullar och ett anteckningsblock med två oskrivna blad kvar som ramlade ut den här gången. Jag ser gamla urdiskade syltburkar som balanserar på toppen av de där urtvättade och formlösa tightsen som jag inte har använt på minst tio år, men burkarna behåller sin plats utan att drutta ner på mina toffelklädda fötter. Jag fnyser för mig själv åt Oskar som försökte håna mig för att jag aldrig kan slänga något.
- Det finns så många gamla som genom köksfönstret ängsligt bevakar att ingen genar över deras tomt medan de diskar ur ännu en tom mjölkförpackning till sin enorma samling av "sådant som kan vara bra att ha", raljerade han. Men aldrig trodde jag att jag skulle bli gift med en!
Så dumt, tänker jag, inte tittar jag ängsligt ut genom köksfönstret för att titta om någon genar över tomten! Det bor ju inte en människa närmre än två kilometer från vårt hus, så vad skulle det vara att vara ängslig över? 

Åja, det är ju inte bara Oskar som säger dumma saker precis, tidigare idag fick jag en dum fråga från en herre på jobbet som undrade "Så när ska lilla fröken ha semester?". Fröken, muttrar jag när jag trycker in det fina pappret mellan en avklippt del från en gardin och några lagom stora plastpåsar, ska man kalla någon för fröken som är i princip gråhårig och svassar loss till Sven Arefelt på hemmaplan? Är det något slags hån? Semester vete skrutt om man får någon i år förresten. Tänk om det blir som förra året? Sådär ohyggligt hett så att man bara svettas, får sitta i skuggan och beklaga sig riktigt när man måste flytta på stolen ännu en gång för att solen plötsligt steker på näsan och får ögonbrynen att svettas å det grövsta. Nej Gud sig förbarma för ännu en sådan sommar, jag kan inte tro att vi ska brinna så våra torra ben knastrar ytterligare ett år. Det är knappt jag har smörjt upp mina gnällande knän sedan sist.

Jag stänger dörren till mitt hemliga skåp och rultar ut i köket igen. Ulla Billquist har tagit över stafettpinnen från Sven på Spotify och hon längtar så efter sin soldat där någonstans i Sverige. Jag suckar lite över alla dumheter och drar min hand genom håret igen. Nej, det är faktiskt inte grått än. Det kanske inte är helt vanligt att det är grått innan man har fyllt 37?


<a href="https://www.bloglovin.com/blog/19620619/?claim=atsaa9c6fcy">Follow my blog with Bloglovin</a>